givemehopejoanna.

igår var en efterlängtad dag som skulle bli succé. men ack nej, den blev allt annat än det för en del av oss.
jag tänker inte nämna namn, för innerst inne vet vi att det handlar om oss allihop. gemenskap är ingen lätt sak, och för många olika viljor kan göra smågrejer svåra. jag känner mig ensam och ledsen över småsaker som hände igår. för många hade kanske detta bara fått dem att rycka på axlarna och gått vidare, men jag funkar inte så, inte denna gången. jag är absolut inte en långsint surapa, så detta kommer jag inte sura över tills jag går i graven, men jag blev faktiskt besviken igår. jag hörde av mig, för att visa mitt intresse men fick bara det i nacken själv. jag hade aldrig kunnat utesluta någon på det viset, jag förstår att det säkert inte var någons mening att göra det heller, men jag tycker inte att man gör så. att känna sig ensam och utanför är den värsta känslan jag vet, så när alla kom i en hög tillsammans, och jag kom helt själv, då gjorde det ont långt ner i magen.

allt struntsnack och sureri är inte bra för någon av oss, vi mår inte själva bra av det och inte de andra runt omkring oss heller. det är synd att vår partykväll skulle bli såhär tråkig för vissa.

jag vill ha ändring nu, för såhär ledsen tänker jag inte bli en gång till. jag stäler alltid upp för dem jag tycker om så ofta jag kan, men det glöms lätt bort.

vilken deprimerande blogg, för att vara mig. ursäkta, nästa ska endast innehålla solsken.
ciao.