givemehopejoanna.

första skoldagen passerade i onsdags och nu rullar det på ungefär som det alltid gjort. mina förväntningar om att sista året skulle vara det enklaste försvann ganska fort när vi fick reda på hur mycket jobb som väntar oss nu. det gör inte mig så mycket dock, det är skönt att ha saker att göra men lite måste man ju hinna leva också, eller hur? för nu finns chansen att jag inte "behöver" jobba på en salong ett år efter att jag tagit studenten. reglerna är ändrade och vi i hvfr3 kan ta teoriprovet och gesällbrevet innan vi tar studenten! vilket betyder att jag också kan göra vad jag känner för, innan jag bestämmer mig för vart jag ska ta vägen. det finns mycket jag vill prova på innan jag ställer mig på en & samma salong och jobbar på för resten av livet. jobba i butik, kanske bo i norge ett år som min kusin, bo på olika ställen här i sverige, ta en kvällskurs i spanska,  ja, helt enkelt leva och prova nya saker. tänk vilken känsla om jag lyckas med mitt gesäll innan studenten. då har jag ett jobb i bakgrunden, men kan samtidigt göra andra saker också. så nu gäller det att satsa, hösten kommer bli tuff men jag ska bita ihop. långa dagar, apu och plugga & öva inför gesället kommer ta massor av min tid, men det kommer förhoppningsvis vara värt det. min lediga tid hoppas jag få spendera med mina vänner, eftersom de är en ren energikick allihop!

det här med att vara "djup" och skriva om sina känslor i sin blogg är något många gör. jag gör det eftersom jag tycker det är skönt, det blir som en slags ventilation av känslor som finns inom en som behöver komma ut. jag vet att många känner likadant och även de skriver av sig i sin blogg. jag underskattar inte att prata med mina nära & kära om det jag känner, det gör jag ofta och tycker det är viktigt att man kan det. jag vill skriva av mig i min blogg om allt möjligt just för att uppdatera människor jag känner och för att få ur mig vissa saker. madelen's blogg fick mig att tänka lite nämligen. det blir mer bloggskrivande än ringande ibland, men oftast vet vi var vi har varandra genom just bloggarna. jag älskar att prata i telefon och kan göra det i timmar med alla tjejerna men jag lever inte riktigt som ni längre. jag bor själv, vilket resulterar i att jag endast använder mobilen för att nå folk och min ekonomi tillåter inte riktigt timmeslånga samtal till alla jag vill ringa till. jag kan givetvis inte begära att ni ska ringa till mig och prata för länge heller, det brukar inte uppskattas av föräldrarna när telefonräkningen kommer nämligen. det är inte synd om mig för att jag inte har hemtelefon, det är synd om mina vänner om de känner att jag ringer för sällan. på min blogg vill jag kunna skriva om precis det jag känner för, hur "djupt" eller ytligt det än är, man behöver inte läsa mer när det börjar bli invecklat om man inte vill. det kan vara svårt, eftersom man är nyfiken väldigt ofta, vilket jag är. eller nyfiken, man är väl intresserad av varandra helt enkelt. det är jag ialla fall. så underskatta inte långa telefonsamtal, de kan göra under för ett oroligt inre. men underskatta inte heller bloggandet, där man kan ventilera och uttrycka något man inte alltid kan få ord på.
ciao, joanna.