givemehopejoanna.

fan alltså, jag blir så jävla less. det är kanske omoget? men nej, det är det fan inte. jag är trött på att alltid vara en person som räknas, ska ordna, fixa och planera hela tiden. sedan när man väljer att göra något för sig själv så räknas man inte mer. jag är så trött på det. saknas inte jag, när inte jag alltid är med? kommer jag inte saknas när jag bor i helsingborg många mil bort och missar en sammankomst? för tro mig, jag har inte missat hälften så mycket som många andra. och tro mig, jag bryr mig om allihop, försöker hålla kontakten så gott det går. men för tillfället är det faktiskt lite svårt, jag har inte ett öre tills lönen kommer den 30:e, så jag kan inte ta mig någonstans, inga pengar på mobilen & inga att fylla på den med, jag sparar mina pengar för att jag ska utomlands, jag har precis flyttat, vilket gick på 24 timmar. lägenheten är fullpackad med lådor & grejer, bara känslan av att inte bo med ens förälder är lite konstig. dessutom kan jag få ett halvsyskon vilken sekund som helst och jag jobbar var och varannan dag. så förlåt mig, om jag inte alltid kan höra av mig eller vara med på allt. förlåt, så jävla mycket att jag har mycket att tänka på. och tro mig, jag vet att ni också har mycket att tänka på & göra, men förstå att även andra har det. jag är en otroligt känslig person, minsta vink och jag tar åt mig. det är sådan jag är, take it or leave it.

att jag spenderar mycket tid med robin, det gör jag för att jag känner att det är bra för mig och för att jag vill. han är den som alltid finns där, när inte ens min egen familj tar sig tid för att göra det. han är min bästa vän, han får mig lugn när det behövs och motiverar mig när det behövs. han finns där helt enkelt, precis som ni, men på ett helt annat sätt. jag behöver honom mycket just nu, och det får ni ha förståelse för.
ciao, joanna.