givemehopejoanna.

alla småförkylningar och feber har resulterat i urinvägsinfektion, ursäkta det äckliga ordet men det är så det ligger till. grattis till mig som missar ännu mer i skolan och får mer & mer dödsångest för varje dag som går. synd bara att jag inte är ironisk. ett skott i pannan kanske? hoppas jag inte drar ner mina vänner med detta svarta inlägg, för ni är som bäst när ni är glada. det är svårt för mig att beskriva hur allt är kaos inombords just nu bara, allt jag vill är att spy upp den svarta sten som trycker över hjärtat så det inte är lika ansträngande att andas ordenligt. det är ännu svårare att förstå hur mycket jag behöver er när jag försöker avskärma mig från allt. jag vill bara vara ensam men samtidigt avskyr jag varenda sekund jag inte har sällskap. jag behöver den där extra klappen på axeln ni vet? men nej, jag är givetvis inte så självmordsbenägen som jag verkar, det är jag alldeles för feg för, tack och lov. det gör bara så ont att inget är som förr, men allt är precis som vanligt. jag är inte mig själv och dem som står mig närmst känns så långt borta. när är det meningen att jag ska sluta vara ledsen över detta? är jag onormal som tagit det så hårt, många familjer har haft det tusen gånger värre än mig, borde jag spara det inom mig i 20 år och skriva en bestseller-roman om mitt liv istället?

and i need you like a heart needs a beat, but that's nothing new.