givemehopejoanna.

min vecka har susat förbi! i måndags på min lediga dag fick jag besök av några effterlängtade flickor. vi lagade tacos, flummade, spelade wii och pratade i några timmar. deras sällskap var precis vad jag behövde! imorgon är det fredag och lillasyster ska följa med hem till karlshamn över helgen. ska bli mysigt med lite shopping, fika och mys tillsammans. dock hänger en tung känsla över mig som jag blir påmind om ibland och jag måste försöka lösa detta på bästa sätt. nog om det. fick även en tankeställare på tåget häromdagen. att vilja att en person som sårat en mer än någon annan inte ska vara ledsen, ensam eller sårad. jag vill inte att den person som satt ett ärr i mitt hjärta för evigt ska må dåligt. vad kallar man det, självinsikt, självdistans, kärlek? känns som att jag växt som person och det får mig att må lite bra trots allt. nu väntar jag på att robin ska komma hem från gymmet, men tills dess får jag måla naglarna så de blir fredagsfina igen! pusspåer!

sämsta uppdateringen någonsin, jag vet. men jag behövde en paus ifrån mitt eget liv ett tag. så det blev julfirande med familjen, mellandagarna spenderades på rean, jobbet och i soffan här hemma med en överdos av socker och sex and the city. nyår passerade med en liten get-to-gether hemma hos oss och nu är det tillbaks till vardagen som gäller. vet inte riktigt om jag är redo. eller jo, jag är jätteredo för vissa grejer och otålig att få prova på nya saker men samtidigt finns den där stenen i magen som jag måste ta itu med. en sten för mig och en sten för en av dem jag bryr mig mest om. under ledigheten fick jag en känsla som gjorde att jag ville krypa ihop i fosterställning och dö långsamt. men det är alldeles för egoistiskt. istället ska jag vara stark, klippan man kan luta sig emot och den som alltid står med öppna armar. för den personen är det käraste jag har. hon är en värdefull, underbar individ med hela livet framför sig. och det kan bara bli bättre. rock bottom stötte vi på för längesedan. det som inte dödar det härdar, det är dagens sanning mina vänner.

pusta ut! ingen depression i sikte. behövde bara lufta mig lite. får täppa till här för annars hade väl blogg.se slängt en censur-prick över hela inlägget och fra-lagen gjort att jag blivit misstagen för en brottsling, haha. idag efter jobbet blev det fika och massor av prat och fnitter med emmie. vilken hjälte hon är! vi har konstaterat en sak idag. det värsta som finns är när någon tycker synd om en. jag trivs inte alls med det. gärna medkänsla, empati, men tyck inte synd om mig. och idag fick jag kanske en välbehövlig knuff. jag vet vad som måste göras men jag skjuter hela tiden upp det. varför? jag har kommit på med mig själv med att hela tiden vara den som ska vara alla till lags i vissa lägen. jag som inte trodde att det var jag? skenet bedrar. eller skuggbilden kanske man kan säga. det ska göras, frågan är bara när jag är beredd att hoppa utför klippkanten så att säga. tur att jag har fina, snygga, smarta, roliga vänner som man kan landa på. de är verkligen top notch. nu börjar det bli flummigt här. dags att säga godnatt.